Huru det känns att vara 50 år

Denna fråga har jag blivit anmodad att skriva en bit om i Ansgarius, antagligen därför att jag sistlidne augusti fyllde 50 år.

Först vill jag då säga, att det känns ingenting, förrän man börjar tänka på saken, ty då väcker tanken känslan, såsom vinden väcker vågen. Från den utsiktspunkt, som de 50 åren bilda, måste man ju skåda tillbaka på sin skönaste och bästa tid på jorden. Barndom och ungdom ligga då bakom, ävenså en god del av mannaåren. Det längsta stycket av vägen är befaret, det kortare återstår. Och de gamla säga, att liksom en vagn rullar fortare nedför backen, så synes det dem, som toge årens ström starkare fart, ju äldre människan blir.

Min hälsa som barn och ung var ej särdeles stark, antagligen en följd av, att mina föräldrar icke voro varken[sic!] unga eller starka, då jag föddes. Av denna anledning trodde jag icke, att jag skulle bli 50 år gammal utan vara borta från jorden då. Nu känner jag mig dock ganska kry, och jag meddelar detta för att visa andra, som känna sig klena, att graven icke alltid är så nära, som man kan frestas att tro ibland.

I allmänhet är väl illusionernas tid förbi, då man är 50 år. Det beror dock på temperament och skaplynne. Den sangviniske bygger ofta sommarslott, även sedan höstvindarna börjat bita av löven på träden och frosten börjat falla. Ehuru jag varit litet poetiskt anlagd och på senare tid t.o.m. fått heta "skald", har jag just icke varit särdeles sangvinisk. Verkligheten har oftast stått klar för mig och ibland så bundit mitt sinne och påverkat mitt omdöme, att jag icke kunnat glädjas, då andra jublat. Visst har jag också haft fantasi, som spelat, men jag har dock i de allra flesta fall noga skilt på fantasiens lek och verkligheten. Åtminstone har detta varit fallet de sista 20 åren.

Min benägenhet att ständigt räkna med verkligheten och icke låta hopp och fantasi fara av med mig, har gjort, att det i allmänhet har gått mig bättre, än jag väntat, ty jag har icke vågat hoppas och vänta så mycket. I tvenne förhållanden i mitt liv har det dock gått mig sämre, än jag tänkte och väntade. Den skugga, som vuxit ut härav, har understundom velat förmörka hela livet och förlama hopp och energi. Vad det är, vet Gud. Men i konsten att vänta och vara tålig går det sakta att förkovra sig.

Vad kroppskrafter och vigör beträffar, så är det klart, att man vid 50 år icke är så vig och spänstig, som man var vid 20 och 25. Skulle man halka och falla omkull - t.ex. då man går på skridskor eller nedför en slant backe - så känns det, när man slår i, att det icke är, som när man var pojke, ty då föll man som en vante eller gummiboll och stod strax lika hurtigt och snabbt upp igen. Men vad sinnet beträffar, lever ungdomen så kvar däri, att jag oftast icke märker, att hösten nalkas. Men om man icke kan tävla med de unga i språng och hopp, så har man dock en fördel framför dem: man kan taga saker och ting lugnare; man rör icke upp allt i omgivningen för en bagatell. Man har fått lära sig sanningen av det ordet: "Förivra dig icke, därmed gör du dig blott illa." Dock icke så, att man är fullärd i den konsten, som är en av livets svåraste. Ej heller förundrar man sig så mycket, då man får höra det eller det, som visar människans svaghet och opålitligheten av det ena och andra i livet. Vid 50 år känner man mer sanningen av ordet: "Allt kött har fördärvat sin väg på jorden" än vad man gjorde vid 20 år.

För mig känns det obeskrivligt skönt och gått att från de 50 årens höjd få skåda tillbaka på en lycklig ungdomstid i gemenskap med Herren. Min barndom var fattig och mödosam, ty jag var äldst och skulle gå alla ärenden samt vagga och se efter mina två yngre syskon, så det blev föga tid till lek och glädje. Därtill tålde min far intet skoj. Han satte allvarshatten på oss alltför tidigt. Detta gjorde, att när jag kom ut, stannade jag ofta över tiden och tänkte då som så: "Nu har det gått över slaget och jag får förebråelser, kanske stryk, i alla fall, så nu må jag gärna vara ute och roa mig lite till." Men klart är, att det måste ligga vemod på djupet i de nöjen, som njutas på detta sätt och köpas till detta pris.

Gud sökte mig tidigt. Min mor var ock allvarligt sökt av Gud, och detta gjorde, att hon talade med oss ofta om frälsningens väg. Vid 19 års ålder blev jag omvänd, året därefter kom jag till missionsskolan och ut i den andliga verksamheten, som jag med andra unga redan förut mera privat börjat. De 9 och 10 närmaste åren var jag predikant i mitt Nasaret och rönte mycken Guds nåd därunder. Jag behöver sålunda icke se tillbaka på ett förtappat ungdomsliv, som sjunker som ett vrak i böljorna, vilket många måste göra. Men då jag ser tillbaka på min väg och mitt kristendomsliv, så är där ändå så ofantligt mycket, som jag ville ha rättat och ändrat. Felsteg till höger och vänster, hårda domar, tanklöst men - icke mindre för det - sårande prat, tomt gyckel, försummade tillfällen att göra det goda, brist på mod att bekänna sanningen vid vissa tillfällen, ett dåligt krisligt föredöme - ja, brister här, brister där, synd och skuld. Jag vet ju och tror, att Gud har förlåtit mig detta, ty jag har hållit mig till honom, bekänt allt och ofta djupt lidit av min synd samt längtat efter helighet och en mera fullkomlig gudaktighet.

Det har väl ock funnits något gott i mitt liv, som jag kunde minnas. Men det försvinner bland bristerna som en regnskur i torkan. Om andra kunna minnas det, är det bättre för mig.

Om jag träffade alla, som jag varit tillsammans med i livet, och särskilt vissa personer, så skulle jag bedja dem förlåta mig, att jag icke var vänligare mot dem eller representerade min herre och Frälsare bättre, än jag   gjorde, då jag var i deras sällskap. Detta ligger ofta för mig.

Vid 50 år får man skörda mycket, som såddes i barn- och ungdomsåren. Det går igen. Livets allvar lägger sig ofta tungt över sinnet vid upptäckten av sammanhangets lag, som ej människomakt kan häva. Den tanken kommer alltså nu och då för en, att om man finge leva om sitt liv, så skulle man leva det bättre, än man gjort. Men det är icke alldeles säkert, att så verkligen skedde, om det gällde. Denna tanke är därför kanske lika mycket ett uttryck för självförtroendet, det sent släpper, som åstundan att kunna leva fullkomligare. I varje fall går det icke. "Vägen går framåt, den går ej tillbaka." Sagt är sagt, gjort är gjort.

När jag rävsar ihop det lilla jag gjort, blir det en liten hög. När jag överblickar allt, som var att göra och bort göras, så blir det mycket, mycket. Denna känsla är kanske en av de mest förhärskande, att man hunnit uträtta så litet.

Vissa perioder av min ungdom skakades min själ av tvivlets strider och stormar. Detta hade väl sin grund i min egen varelses sammansättning, men jag tror också, att det delvis kom genom läsning av kritiska böcker. Viktor Rydberg och Pontus Wikner voro mina bästa litterära mästare en gång. Sören Kierkegaards ande behärskade mig en tid så kraftigt, att jag blev invärtes sjuk, liksom han själv var. Under min beröring med den poetiska, filosofiska och biografiska liiteraturen, som jag gärna läst, har naturligtvis ett och annat trängt in på mig, som velat väcka och nära tvivel. Men min själ har dock kvar sin barnatro, om än något korrigerad av forskning och erfarenhet. Bäst mår jag, då jag utan vidare reflektioner och grubblerier får utgjuta mitt hjärta för min himmelske fader i bön, vila vid hans löftesord, taga det ena och andra av hans hand och vandra vägen i trons gemenskap med honom. I denna erfarenhet tror jag, att de flesta ärliga människor måste instämma. Ty endast i Gud har själen ro.

För en 50-åring lyser eftermiddagssolen. Tanken på aftonen och vägens slut komma ju då helt naturligt oftare än förr. Vanligen har man bland sina vänner många, som äro äldre, än man är själv. De plockas bort, här en, där en. Det uppstår luckor och känns tomt ibland. Man har icke heller så lätt att vinna nya vänner och att få förtrogna som i unga år. Skuggan av det förflutna kastar sig stundom över vägen och gör vandringen vemodig. Det är just inga jublande känslor, som fylla sinnet, då man märker tidens korthet och förgängelsens makt på jorden.

I alld etta känns det dock ljuvligt och tryggt att ha säkert fäste för hjärtat i Herrens trofasthet och kärlek och vara viss i sitt sinne i tron på ett evigt liv. "Hoppet låter oss icke komma på skam." Det timliga förgås, det eviga förbliver. Att med mer allvar söka det tillkommande, att få sina skatter i himlen samt att tjäna Gud i helighet och rättfärdighet de dagar och år, som återstå - det känns som ett djupt och trängande behov. Det förflutna talar om vikten därav, och det, som stundar, manar därtill.

Ja, nu har jag sagt ett och annat om, hur det kännes att vara 50 år och - litet därtill, som noga taget icke hör dit. Men det är svårt att strängt hålla sig till sak och att koncentrera sig, då man icke har tid att skriva om sitt manuskript och sammandra det väsentliga däri. För mycket korrekthet verkar också stundom något torrt och kallt. - Jag avslutar med skaldinnan Anna A:s ord:

Se här det testamente
jag en gång lämnar kvar. 
Vad gör det om det öppnas
en stund, förrän jag far?
Jag slår min famn mot alla
jag mött på livets stråt.
Framför är evigheten.
Förlåt, förlåt, förlåt.


(Ur Ansgarius 1909, s. 35-41)